Idag slutade tjejen vars jobb jag har tagit över. Till avskedsfika bjöd hon på dessa bedårande små delikatesser från Cupcakes Stockholm. Jag måste baka själv snart, jag blir så taggad när jag ser sånt här. Om man inte blir baksugen, men vill äta några söta, så går det bra att handla dem också…
I helgen blev jag sambo på riktigt! Idag lämnas nycklarna till min älskade Bunker vidare till min andrahandshyresgäst John. Eftersom G och jag tänkte att det var dags att satsa på vår relation och Gs lya var större så bestämde vi att det var läge att hyra ut min lägenhet tills vi vet vad vi vill göra och/eller bo.
Det är därför med nostalgi som jag postar den här bilden, för det var i det här köket som jag lärt mig baka surdeg, koka chili, lagat middag till 10 pers samma kväll som middag varit, lagat 20-talsnostalgimiddag, hittat på egna recept på fiskburgare, gratänger röror och vid fler än ett tillfälle lackerat luckorna med mousserande vin… Jag älskar den här lilla vrån, även om jag drömmer om ett jättekök!
Tjejkväll. En sån där fylld med skratt, kärlek, värme, skitsnack och mer skratt.
Vi hamnade på Bar Nombre, på Odengatan i Stockholm. Maten är nån slags fusion mellan svenskt och spanskt med en ganska pretentiös nivå. Absolut inget fel på reninnanlåret som jag valde, men doften av toalettrent, rökelse och mögel kändes kanske inte som den fräschaste.
Jag förstår dock att matsalen blev full vid 20-rycket, för som sagt, maten är oerhört vällagad, man lägger ribban högt och hoppar över den varje gång, samt att ostbrickan för 145 pix var gudomlig.
Jag tror inte att jag blir en återvändare i första taget, men det beror mer på att jag håller mig på Söder oftare än i Vasastan. Bor man i närheten finns det ingen anledning till att inte slinka in då och då. Som ett AW ställe och barhäng är det perfekt. Ångrar inte att jag gick hit, men starkare än ett medelsnitt får dom inte. Sorry.
det blev en ren
Gabriel gör Mozartkulor och jag har bakat mitt traditionsenliga Fänkålsbröd. Nu ska vi luta oss tillbaka, njuta av att det är alldeles ledigt ända fram till 2:a januari när jag börjar nytt jobb (igen). Hösten var en lång prövning, men jag hittade aldrig riktigt hem, så när jag blev erbjuden jobbet som Campaign Manager på Stardoll så vågade jag tacka ja. Ledigheten börjar vi med lite Bollinger.
Vet inte vilken gång i ordningen jag är här och trycker i mig en Ceasarsallad med BBQ kyckling. Med någon jag tycker om. Drickande Brooklyn Lager.
Älskar’t!
Öl, vin & finaste Maja
“Bullmamma” kallar killarna på jobbet mig. Jag bjöd på cupcakes på min födelsedag, men annars inte mycket till bullar. Jag tänkte i alla fall, Lucia till ära, mina föräldrars 36-åriga bröllopsdag och på killarnas begäran baka lussebullar.
Där står jag, tar fram min hushållsmaskin, fixar jästen med mjölken och smöret och den fina saffranen (som jag för övrigt ignorerade att mortla – ett dumdristigt val kan hända) och ska ösa på mjölet. Då slutar hushållsmaskinen att fungera. Den har förvisso ett anno på tidigt 70-tal, men så illa trodde jag inte att det skulle vara. Det fungerar helt enkelt inte som den ska och jag har föga tid att laga den… Bunken är full med mjöl och vätska. Snabbt röjer jag undan på min lilla köksplätt och vräker ut saffransbulledegen. Där står jag och knådar, med Helene Johanssons röst i huvudet – 10 minuter med maskin är det dubbla för hand. Stämmer detta när man bakar sötdeg? Får panik, knådar maniskt till en slät deg i ca 10 minuter. Degen är kompakt. Jag bestämmer mig för att äta middag, paniktwittra lite och hoppas på det bästa/köpa bullar imorgon på bageriet i närheten av jobbet.
Degen reser sig. 45 minuter senare är den ganska fin. Den är drygt dubbelt så stor.
Ogräddade, semijästa katter.
Helvete vilka skitkatter. Okej, fet överdrift, men jag hade ju misslyckats med att blanda ut saffranen ordentligt, så de smakade som söta vetebullar med en touch of saffron. Inte bra om man ska impa på killarna, tänkte jag och hoppade in i bilen och brassade iväg till Konsum. Köpte mer mjöl, jäst och kesella och drog iväg hem. Ny blandning, ny knådning, men den här gången blev det saffrans bullar och ingenting annat.
Hoppas att killarna kommer att gilla dem.
Now that’s a lussebulle!
Att en räkmacka är bland det godaste jag vet är det nog få som har undgått. När jag kollade igenom bilder på min mobil och såg att det fanns ett gäng bilder på räkmackor i den, så kunde jag inte låta bli att skriva den här bloggposten.
Västkusträkis – En klassisker hos vännerna Johanna och Jesper i deras sommarstuga på Mjörn. Att vi drack bägare med Bolly gjorde inte saken sämre. Det här kanske är i sin absolut bästa form. Räkorna är naturligtvis så färska som det inte ens går att få i Stockholm och handpillade av mig.
Bakisräkis – efter en middag i vintras där det storkonsumerades skaldjur och champagne så tog jag mig samman morgonen efter och skapade en räkmacka med lite skaldjursgojs på surdegsbörd.
Bli ihop-räkis – Gabe och jag hade precis träffats. Vi hade inte bestämt oss för vad vi var för varandra, men det var ett litet crunch moment för oss. Den här räkmackan är kanske inte den finaste, men den var köpt med tanke på att få mig på fall och Gabe lyckades. Och ja, vägen till mitt hjärta är tydligen genom en räkmacka.
Söndagsräkis – en sån där man kastar ihop när man av ren lycka ser att man har ett paket räkor som ligger och väntar på en i frysen. Perfekt avslut på en helg.
11 juli, på min namnsdag så satt Lea, Gabe och jag på varsin dator och jagade ett åtråvärt bord på Noma – världens bästa restaurang. Vi lyckades med bedriften efter 1,5 timme att få ett bord kl 12 den 29 oktober. 12 dagar efter min 34:e födelsedag. När man längtat i nästan 3 månader, så känns det konstigt den där dagen när man vaknar upp och inser att man är i Köpenhamn och dagen med stort D hade kommit.
Vi tog en taxi till restaurangen, som ligger vid vattnet, med Nyhavn på andra sidan. Dimman låg tät och vi kände att detta skulle bli en historisk (och svindyr) upplevelse. Jag hade några veckor tidigare sett Mat-Niklas program om Noma och hade sett hur restaurangen såg ut och jag hade en förhoppning om att vi skulle få det runda bordet vid fönstret. När vi blev visade till just detta kände jag att det här kommer att bli en underbar upplevelse. Jag hade inte fel.
Jag har dessvärre inte fått tillgång till hela menyn som man på Noma lovade att återkomma till mig med, så jag kan inte i detalj prata om det vi åt. Däremot, om man känner sig manad att åka, så är det värt att lägga de 2750 danska kronor som vi gav var. Såhär i efterhand, nu när det gått 3 veckor sedan vi var där så har det lagt sig – post-Noma depressionen är borta och jag kan se tillbaka på den 29 oktober som en av höstens allra finaste dagar. Utan Gabe, Lea och Robin hade Noma inte blivit den fantastiska upplevelse som den blev. Världens godaste mat och vin smakar betydligt mycket bättre när man äter och dricker det med människor man älskar.
Här kommer en fotofest av vårt kalas!
Ätbar bordsdekoration – ätbara blommor med en
mousse med sniglar och knäckebrödssticks.
Fläsksvål med koncentrerade svartavinbärsskivor
Friterad renlav doppas i en sås – krispigt!
Små mördegskek med västerbotten
och prästost och färska kryddor.
Levande räkor som ska doppas i en sås
och ätas omedelbart. Nomas svåraste rätt.
Gratinerade musslor i ett “sotskal”
Fågelbon? Nån krämig röra i dem.
Vaktelägg med rökig hösmak.
Morot, rädisa och ätbar “jord” i kruka.
En liten toast.
Äpple med grön sås
Krabbröra med senap och algextrakt
Lövtunna pilgrimsmusslor, bläckfisksås och bönröra.
Råbiff med pepparrot och harsyra som ätes med händerna.
Robin får sås till sina karamelliserade lökar.
Kålfest med buljong.
Antik morot med ängsyra, gotländsk tryffel och tryffelsås.
På Noma får man laga sina ägg själv.
Lea och ägget.
Nu läggs örtsmöret och kålen ner.
Färdigt att ätas.
Godaste stekta ägget jag någonsin ätit.
Harfilé med kol och sparris.
Mouth cleanser.
Fryst gurka med en krämig färskost.
En krämig röra med marängflarn.
Tallparfait med äpplesås.
Vi avslutade i den andra delen av restaurangen med kaffe och lite sötsaker som flödebulle,
toffee serverad ur märgben och en sak till som varken jag eller Gabe kommer ihåg.
Ser vi inte nöjda ut, så säg!
När man är som jag, skotska i hjärtat men svenska på pappret, så saknar man de skotska smakerna ibland. Då passade det sig ypperligt att dra till Taylor & Jones och stoppa korv tillsammans med två finingar, Alex och Gabe.
Alex hade lite vana, Gabe med, men jag hade aldrig stoppat korv tidigare. Det var lätt som en plätt. Man mal köttet, blandar det med en slags ströbröd, sedan så häller man i de kryddor som man ska ha till sin korv. Min sort hette “French Toulouse” och innehöll rödvin, franska örter, persilja och vitlök. Allt blandas ihop med tillsammans och sedan stoppar man korven. Lätt som en plätt.
Har man 750 kr till över ska man definitivt dra dit och lära sig. Dessutom stillar det min längtan “hem” när hela frysen är full med korv.
Svea IPA. Dubbel lögn! Varken svensk eller IPA.
När man trött och jordbävningsskakad drabbas av en smula hemlängtan så låter ju “svea ipa” onekligen som botemedlet. Problemet är bara att det är en halvjäst belgisk ale som inte smakar något vidare! Sliskig, jästig och trist belgisk ale som inte ens verkar ha varit i närheten av humle.
Till saken hör att jag normalt aldrig skulle få för mig att köpa en öl som heter “Svea IPA”, men i ett svagt och nostalgifyllt ögonblick föll jag till föga.
Man lär så länge man lever. Undvik!
Copyright © 2004–2009. All rights reserved.
RSS Feed. This blog is proudly powered by Wordpress and uses Modern Clix, a theme by Rodrigo Galindez.