“Bullmamma” kallar killarna på jobbet mig. Jag bjöd på cupcakes på min födelsedag, men annars inte mycket till bullar. Jag tänkte i alla fall, Lucia till ära, mina föräldrars 36-åriga bröllopsdag och på killarnas begäran baka lussebullar.
Där står jag, tar fram min hushållsmaskin, fixar jästen med mjölken och smöret och den fina saffranen (som jag för övrigt ignorerade att mortla – ett dumdristigt val kan hända) och ska ösa på mjölet. Då slutar hushållsmaskinen att fungera. Den har förvisso ett anno på tidigt 70-tal, men så illa trodde jag inte att det skulle vara. Det fungerar helt enkelt inte som den ska och jag har föga tid att laga den… Bunken är full med mjöl och vätska. Snabbt röjer jag undan på min lilla köksplätt och vräker ut saffransbulledegen. Där står jag och knådar, med Helene Johanssons röst i huvudet – 10 minuter med maskin är det dubbla för hand. Stämmer detta när man bakar sötdeg? Får panik, knådar maniskt till en slät deg i ca 10 minuter. Degen är kompakt. Jag bestämmer mig för att äta middag, paniktwittra lite och hoppas på det bästa/köpa bullar imorgon på bageriet i närheten av jobbet.
Degen reser sig. 45 minuter senare är den ganska fin. Den är drygt dubbelt så stor.

Ogräddade, semijästa katter.
Helvete vilka skitkatter. Okej, fet överdrift, men jag hade ju misslyckats med att blanda ut saffranen ordentligt, så de smakade som söta vetebullar med en touch of saffron. Inte bra om man ska impa på killarna, tänkte jag och hoppade in i bilen och brassade iväg till Konsum. Köpte mer mjöl, jäst och kesella och drog iväg hem. Ny blandning, ny knådning, men den här gången blev det saffrans bullar och ingenting annat.
Hoppas att killarna kommer att gilla dem.

Now that’s a lussebulle!