Noma

11 juli, på min namnsdag så satt Lea, Gabe och jag på varsin dator och jagade ett åtråvärt bord på Noma – världens bästa restaurang. Vi lyckades med bedriften efter 1,5 timme att få ett bord kl 12 den 29 oktober. 12 dagar efter min 34:e födelsedag. När man längtat i nästan 3 månader, så känns det konstigt den där dagen när man vaknar upp och inser att man är i Köpenhamn och dagen med stort D hade kommit.

Vi tog en taxi till restaurangen, som ligger vid vattnet, med Nyhavn på andra sidan. Dimman låg tät och vi kände att detta skulle bli en historisk (och svindyr) upplevelse. Jag hade några veckor tidigare sett Mat-Niklas program om Noma och hade sett hur restaurangen såg ut och jag hade en förhoppning om att vi skulle få det runda bordet vid fönstret. När vi blev visade till just detta kände jag att det här kommer att bli en underbar upplevelse. Jag hade inte fel.

Jag har dessvärre inte fått tillgång till hela menyn som man på Noma lovade att återkomma till mig med, så jag kan inte i detalj prata om det vi åt. Däremot, om man känner sig manad att åka, så är det värt att lägga de 2750 danska kronor som vi gav var. Såhär i efterhand, nu när det gått 3 veckor sedan vi var där så har det lagt sig – post-Noma depressionen är borta och jag kan se tillbaka på den 29 oktober som en av höstens allra finaste dagar. Utan Gabe, Lea och Robin hade Noma inte blivit den fantastiska upplevelse som den blev. Världens godaste mat och vin smakar betydligt mycket bättre när man äter och dricker det med människor man älskar.

Här kommer en fotofest av vårt kalas!

Ätbar bordsdekoration – ätbara blommor med en
mousse med sniglar och knäckebrödssticks.

Fläsksvål med koncentrerade svartavinbärsskivor

Friterad renlav doppas i en sås – krispigt!

Små mördegskek med västerbotten
och prästost och färska kryddor.

Levande räkor som ska doppas i en sås
och ätas omedelbart. Nomas svåraste rätt.

Gratinerade musslor i ett “sotskal”

Fågelbon? Nån krämig röra i dem.

Vaktelägg med rökig hösmak.

Morot, rädisa och ätbar “jord” i kruka.

En liten toast.

Äpple med grön sås

Krabbröra med senap och algextrakt

Lövtunna pilgrimsmusslor, bläckfisksås och bönröra.

Råbiff med pepparrot och harsyra som ätes med händerna.

Robin får sås till sina karamelliserade lökar.

Kålfest med buljong.

Antik morot med ängsyra, gotländsk tryffel och tryffelsås.

På Noma får man laga sina ägg själv.

Lea och ägget.

Nu läggs örtsmöret och kålen ner.

Färdigt att ätas.
Godaste stekta ägget jag någonsin ätit.

Harfilé med kol och sparris.

Mouth cleanser.
Fryst gurka med en krämig färskost.

En krämig röra med marängflarn.

Tallparfait med äpplesås.

Vi avslutade i den andra delen av restaurangen med kaffe och lite sötsaker som flödebulle,
toffee serverad ur märgben och en sak till som varken jag eller Gabe kommer ihåg.
Ser vi inte nöjda ut, så säg!

Trattkantarellspaj

I fredags kom Lena hem till mig och käkade middag. Vi äter ofta paj när vi ses och jag gillar det, eftersom man i princip kan ha vad som helst i en paj. Allt beroende på vad som finns hemma i kylen/frysen. Nyligen hade min kära mor gett mig en hel burk med torkade trattkantareller från förra hösten så gjorde vi en trattkantarellspaj.

Här kommer ett busenkelt recept som jag hittat på matklubben.se.

Pajdeg:
100g smör
3 3/4 dl mjöl (jag använde vetemjöl)
2 msk vatten

Äggstanning:
3 ägg
3 dl mjölk
salt/peppar

Fyllning:
Smörstekta trattkantareller
Riven ost efter tycke o smak (gärna smakrik)

Blanda ihop rumstempererat smör och mjöl, tillsätt vattnet för att få till pajdegen. Låt stå och vila i kylen i ca 30 min.
När färdigvilad, så trycker du ut den i en pajform och förgräddar i 10-15 minuter på 200 grader.

Under tiden kan du smörsteka kantarellerna och röra ihop äggstanningen. När pajskalet är klart, häll på kantarellerna och osten, häll sedan på äggstanningen och grädda i cirka 35-40 minuter.

Hugg in med en sallad och ett gott vin, vi drack Errazuriz Pinot Noir till pajen, ett bärigt vin med bra syra, men jag tror att en riktigt smakrik Chianti faktiskt hade gjort sig lite bättre. Pajen blev mustigare än jag trodde att den skulle bli och jag skyller på tillfällig (?) sinnesförvirring i sommelierhjärnan.

Två baljor rosé

Ingen kan säga att man på Flyt inte får generösa glas vin. En halvflarra per glas, på ett ungefär.

Pizzavin – det blir ingen repris…

Handlade allt till midsommarfirandet i helgen och hade så klart inte i all stress handlat middagsmat, så det fick i enkelhetens namn bli en pizza, Quatro Stagioni utan musslor för min del, en ruccolapizza med champinjoner för Lena, som jag kvällen till ära har hängt med på både ICA, Systembolaget och sedan hemma i bunkern. Lena hade en rosé hemma, som hon föreslog att vi skulle dela på. Hidden Rock Shiraz Grenache Rosé. Jag har aldrig prövat någon Hidden Rock av någon färg tidigare. Har bara fått för mig att det är billig skit och så farligt “skitigt” var det inte. Men, nä, det var inte en köpa igen-flarra, men den funkade faktiskt bättre till pizzan än utan. Blev en bra kväll det här med. Antagligen mer på grund av det fina sällskapet, än mat och vinupplevelsen.

Pizza ska ätas ur kartong. Punkt slut.

Relæ

I usually write on the blog in Swedish, but this post is also a big thanks to Robin who took Lea and me to Relæ on Jægersborggade in Nørrebro, Copenhagen last night. I did have high expectations. Come on, everyone with some interest of food and wine has heard about Noma and this restaurant was started by two ex-Noma guys, Christian F Puglisi and Kim Rossen, the latter who actually was our main waitor for the evening.
On their website they write:

Relæ isn’t an attempt on making a cheap restaurant but a new way of thinking a gastronomic restaurant. A creative kitchen free from the cultural heritage pushed upon the traditional michelin-star driven restaurant and with the possibility to keep free of being put in one of the usual boxes. Fine-dining, brasserie, bistro.

It is set in a hipster street in Nørrebro, which is also know to the locals as a rough Hell’s Angels “owned” street. How true that is, I’m not sure, but the street sure isn’t a pleasant sight to the eye.

I knew I had my expectation set high and I had been reading the menu like a zillion times before our visit, but still wasn’t sure what to expect as the food reviews I had read was half good, half bad and all Robin and I had said was that this could be a crazy experience. We decided to go all in with the food, so we took everything Kim suggested. We started off with a white asparagus covered in mayonnaise and a glass of sparkling wine, Pétillant Naturel. The starter was crispy and simple, yet worked well with the light bodied sparkling wine it was paired with.

We continued our culinary journey with the first course, some more asparagus with anchovy and a light creamy sauce to it. This dish was paired with an unfiltered 2009 ‘sauvageonne’ les griottes, saint lambert du lattay. Interesting, “simple and clean” dish and good combined with the wine. I started to think that I perhaps had set my expectations too high.

Then, this odd dish with new potatoes sprinkled with dried seaweed, warm berries and a rocket sallad sauce appeared and we were told that it was important to try to get everything on the plate into every mouthful. This dish was paired with 2010 ‘melonix’ jo landron, la haye-fouassière, a wine made from the grape Muscadet. The creamyness of the rocket salad sauce together with the unripen strawberries and the new potato worked prefectly with the wine, but still this was making me think “I understand what these guys are doing, but if the rest is going to be like this, I don’t know if I really like this place”.

But Christian, Kim and all the hard working chefs at Relæ swapped gear. Kim started by serving the wine, a Gamay 2009 ‘la fille en cage’ jean-marc brignot, chiroubles. This was my thing – a Beaujolais with no sulphur added to it, but a light carbonic acid. The wine served at 12-14 degrees and it was just perfect together with the meat dish, lamb from Havervadgård, poached turnips and samphire. This combination was new to me, but we all agreed. Relæ just put themselves into a piece of our hearts and if we would die right now we’d be happier than ever before. This was a food orgasm. Pure happiness on the palate. The combination was so awesome that I found it hard for them to outperform that. I was wrong.

After this feast, Kim asked if we wanted to get some cheese, and cheese lovers as we are, we got treated to some fresh goats chees from Hagelsted on Gotland accompanied by 2009 ‘les lèches’ le mazel, valvignères. This was light, fresh and just a perfect amount of cheese before we got introduced to the best dessert I have ever eaten. A herby ice creem with warm sabayonne together with some “burnt bread”. This dish was paired with nv ‘demi-sec’ francois chidaine, montlouis and the combination was nothing less but outstanding. It was clear, Relæ know what the hell they are doing, it isn’t expensive to go all as this adds up to roughly 1000 Danish kroner per person. I did leave the palce full, full of food, experience and love. This is what food and wine is all about. I’d go back to Relæ again and again and again…
Thank you, Christian, Kim and all you others that make Relæ to this amazing experience! And thank you, Robin, for taking us there!

Räkmacka á la Melanders – take away

Jag är svag för skaldjur. I alla dess former minus krabba som jag fortfarande inte är överförtjust i. Räkor har jag gillat sedan jag var en tvärhand hög och vi hade ofta kvällar hemma när jag var liten där vi ställde fram brödrosten på bordet, man skalade sina räkor och smetade på lite majonäs på brödskivan och la dit så många räkor man orkat skala, oftast inte så många som man idag gillar. Igår när jag kom hem till G hade han inte lagat någon mat, utan tagit en lov förbi Melanders i Söderhallarna och plockat upp en varsin räkmacka till oss. Gissa om jag blev glad som hade tänkt på räkmackor hela eftermiddagen och hade tänkt att föreslå att det var det vi skulle äta till middag. Den var ju inte jättefestligt upplagd och vi hade kunnat pilla räkorna själva, men en räkmacka är alltid en räkmacka och det smakar nästan alltid lika gott. Till det blev det den där Puychericen som jag nämnde igår, men det hade smakat mycket bättre med ett knastertorrt vitt, men så långt tänkte tydligen inte jag när jag var på Systemet tidigare på dagen. Då tänkte jag inte heller på räkmackor.

Räkmacka á la Melanders – i take away form.

Barnsligt gott

Ibland så behöver det inte vara mer komplicerat än några kakor och en kaffe tillsammans med några goda vänner på ett par klippor vid Mälaren för att man ska tycka att livet är helt fantastiskt. Eftersom det var helt barskrapat bland rosévinerna så blir det klassikern Puycheric på en balkong vid Gullmarsplan hos G till aftonen, inte helt jäkla dumt det heller.

Kakor på klipporna i Gröndal med Lilla Essingen i bakgrunden…

Allesverloren Tinta Barocca 2008

Allesverloren –  allt är förlorat. Det stämmer inte riktigt när man pratar om vinerna från vingården med samma namn. Jag skrev för inte allt för länge sedan om att sydafrikanska viner inte får mig att göra volter. Det stämmer visserligen fortfarande, men jag kan ändå inte låta bli att skriva om det här vinet som faktiskt fick mig att fundera om. Vinet är ingen nyhet på något sätt, utan har funnits på hyllorna hur länge som helst.

Tinta Barocca, en annars vanligare druva för portvin, som hamnat i Sydafrika tillsammans med de tidiga bosättarna under sent 1700-tal, just för att man ville göra starkviner. I Swartzlandregionen är Allesverloren den äldsta vingården och druvan Tinta Barocca har man lyckas sofistikera till detta svulstiga, men ändå inbjudande rödtjut. Gillar man fylliga rödviner är detta en flaska för dig. Att vinet lyckats få några år på nacken är med största sannolikhet bara till dess fördel och jag tror att det här faktiskt skulle kunna ligga något år till utan att frukten eller syran tar skada av det.

Plommon, i första hand, körsbär, i andra, båda i en välbalanserad kompott. Ingen av den där rökiga flintasmaken här inte, den som gör att jag inte är så förtjust i röda från Sydafrika. Syran finns och gör att vinet funkar bra till ostbrickan (se till att du missar brien, för den behöver något lättare), men alldeles utmärkt till manchegon, gruyeren eller annan fin hårdost. Jag kommer definitivt att dricka det igen, och Magnus Ericsson har skrivit så fint om vinet, att man blir förälskad (både i Magnus och i vinet).

Köp det på ett bolag nära dig – artikelnumret är 12002 och det kostar 120 kr.

Med ostbrickan, solskenet och skärgården…

Portal da Águia rosé

Eftersom min nya favorit Domaine de Collavery var helt slut och jag egentligen behövde en hel del vin, så fick det bli den här boxen istället, Portal de Águia. Rosévin från Portugal är ju inte det jag i första hand tänker på, men tänkte att det fick omdömet “mer än prisvärt” i en av mina vinappar, så tänkte jag att 175 kr, vänner som inte är superkräsna, det kan ju knappast bli fel. Och det blev det inte heller, vinet är lättdrucket och fruktigt. En helt okej rosé, det smakar rätt bra och jag skulle säkert kunna köpa det igen.

Detta vin köper man inte på förpackningen eller på “lockande” text på den. Hur i helvete tänkte byrån när man gör en box som är ful som stryk och har en text på sidan som är så dåligt skriven och onödig, att man undrar ännu mer hur vinimportören tänkte när de bestämde sig för detta. Jag blir nästan lite arg på utseendet på den här boxen.
Texten går som följande:

Under ett parasoll, med en sval bris i håret, tillsammans med dina vänner och tex. lite god grillad fisk passar denna rosé box utmärkt. Ett torrt och mycket fruktigt rosévin med smak av mogna hallon och solvarma jordgubbar erbjuder Portal en frisk och fräsch svalka i värmen.

När jag översätter Portal da Águia så betyder det “örn portal” – vad har en portal, en örn och ett parasoll gemensamt? Ingenting.

Vem är tex? Måste man bjuda honom? frågade en kompis på facebook när jag lade upp bilden nedan. Ibland verkar det som man försöker så hårt, fast man egentligen borde fatta att de flesta läser vintipsen i Metro. Kommer man ett bra vin så kan man strunta i onödiga texter som den ovan. Gör om och gör bättre (men jag syftar bara på förpackningen).

Kleine Zalze Cabernet Merlot Blend ’09

Sydafrika. Jag fick upp ögonen först 2005, när jag under min sommelierutbildning hade Magnus Svensson, nu kreativ ledare på Restaurangakademien, där jag även gick. Magnus berättade om Sydafrika med sådan entusiasm att jag var beredd på att ta mina prylar och pinaler och dra dit. Jag har fortfarande inte rest dit och om ärligheten ska fram finns det massa ställen som jag vill till före Sydafrika. Varför?

Deras vita viner imponerar och jag surplar girigt i mig favoriten Sauvignon Blanc i alla dess former. Däremot så imponerar inte de röda. Det finns någonting i de röda som genomsyrar alla jag prövat, dyra som billiga. Det är något som jag skulle vilja beskriva som den brända, lätt sura doft som avges när man gör eld med flinta. Antingen är det min gom som är defekt eller så är majoritetens det, men detta är inget som jag tycker om. Deras röda är ofta svulstiga, mörka och smockfulla med frukt, tanniner, syra och passar alldeles utmärkt till grill. Jag köper det ändå inte. Det blir för mycket. Inte osmakligt på något sätt men ändå inte min grej.

Jag förstår Kleine Zalze Cabernet Merlot Blend. Noll nian jag prövade var det absolut inget fel på och det funkade perfekt till våra grillade bakpotatisar, majskolvar och marinerade fläskkarré. Vi hade en gorgonzolasås till, vilket mjukade upp vinet, men dödade det inte på något sätt. Jag gör ändå inte volter.

Eftersom jag tror det snarare handlar om mig och inte er, så ska man absolut köpa det här vinet som kostar under hundralappen. Gillar man fylliga, fruktbomber är detta ett bra vin. Och det där med eldtändning med flinta. Det verkar bara vara jag som känner det.