Bar Nombre

Tjejkväll. En sån där fylld med skratt, kärlek, värme, skitsnack och mer skratt.

Vi hamnade på Bar Nombre, på Odengatan i Stockholm. Maten är nån slags fusion mellan svenskt och spanskt med en ganska pretentiös nivå. Absolut inget fel på reninnanlåret som jag valde, men doften av toalettrent, rökelse och mögel kändes kanske inte som den fräschaste.

Jag förstår dock att matsalen blev full vid 20-rycket, för som sagt, maten är oerhört vällagad, man lägger ribban högt och hoppar över den varje gång, samt att ostbrickan för 145 pix var gudomlig.

Jag tror inte att jag blir en återvändare i första taget, men det beror mer på att jag håller mig på Söder oftare än i Vasastan. Bor man i närheten finns det ingen anledning till att inte slinka in då och då. Som ett AW ställe och barhäng är det perfekt. Ångrar inte att jag gick hit, men starkare än ett medelsnitt får dom inte. Sorry.

det blev en ren

Judit & Bertil #9999999

Vet inte vilken gång i ordningen jag är här och trycker i mig en Ceasarsallad med BBQ kyckling. Med någon jag tycker om. Drickande Brooklyn Lager.
Älskar’t!

Öl, vin & finaste Maja

Noma

11 juli, på min namnsdag så satt Lea, Gabe och jag på varsin dator och jagade ett åtråvärt bord på Noma – världens bästa restaurang. Vi lyckades med bedriften efter 1,5 timme att få ett bord kl 12 den 29 oktober. 12 dagar efter min 34:e födelsedag. När man längtat i nästan 3 månader, så känns det konstigt den där dagen när man vaknar upp och inser att man är i Köpenhamn och dagen med stort D hade kommit.

Vi tog en taxi till restaurangen, som ligger vid vattnet, med Nyhavn på andra sidan. Dimman låg tät och vi kände att detta skulle bli en historisk (och svindyr) upplevelse. Jag hade några veckor tidigare sett Mat-Niklas program om Noma och hade sett hur restaurangen såg ut och jag hade en förhoppning om att vi skulle få det runda bordet vid fönstret. När vi blev visade till just detta kände jag att det här kommer att bli en underbar upplevelse. Jag hade inte fel.

Jag har dessvärre inte fått tillgång till hela menyn som man på Noma lovade att återkomma till mig med, så jag kan inte i detalj prata om det vi åt. Däremot, om man känner sig manad att åka, så är det värt att lägga de 2750 danska kronor som vi gav var. Såhär i efterhand, nu när det gått 3 veckor sedan vi var där så har det lagt sig – post-Noma depressionen är borta och jag kan se tillbaka på den 29 oktober som en av höstens allra finaste dagar. Utan Gabe, Lea och Robin hade Noma inte blivit den fantastiska upplevelse som den blev. Världens godaste mat och vin smakar betydligt mycket bättre när man äter och dricker det med människor man älskar.

Här kommer en fotofest av vårt kalas!

Ätbar bordsdekoration – ätbara blommor med en
mousse med sniglar och knäckebrödssticks.

Fläsksvål med koncentrerade svartavinbärsskivor

Friterad renlav doppas i en sås – krispigt!

Små mördegskek med västerbotten
och prästost och färska kryddor.

Levande räkor som ska doppas i en sås
och ätas omedelbart. Nomas svåraste rätt.

Gratinerade musslor i ett “sotskal”

Fågelbon? Nån krämig röra i dem.

Vaktelägg med rökig hösmak.

Morot, rädisa och ätbar “jord” i kruka.

En liten toast.

Äpple med grön sås

Krabbröra med senap och algextrakt

Lövtunna pilgrimsmusslor, bläckfisksås och bönröra.

Råbiff med pepparrot och harsyra som ätes med händerna.

Robin får sås till sina karamelliserade lökar.

Kålfest med buljong.

Antik morot med ängsyra, gotländsk tryffel och tryffelsås.

På Noma får man laga sina ägg själv.

Lea och ägget.

Nu läggs örtsmöret och kålen ner.

Färdigt att ätas.
Godaste stekta ägget jag någonsin ätit.

Harfilé med kol och sparris.

Mouth cleanser.
Fryst gurka med en krämig färskost.

En krämig röra med marängflarn.

Tallparfait med äpplesås.

Vi avslutade i den andra delen av restaurangen med kaffe och lite sötsaker som flödebulle,
toffee serverad ur märgben och en sak till som varken jag eller Gabe kommer ihåg.
Ser vi inte nöjda ut, så säg!

Pubologi

I måndags fyllde jag år och G hade bestämt att vi skulle gå på Pubologi, ett omtalat ställe i Gamla Stan. Vi var G, jag själv och Gs vänner Martin och Viktoria. Jag hade läst menyn, men visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag blev överväldigad av kvalitén på maten, kunskapen hos kyparna och fullkomligt älskade att det var litet och man satt vid långbord.

På Pubologi äter man halvrätter. En halvrätt kostar 185 kr och två kostar 350 och 3 kostar en femhunka. Två rätter är lika med en ganska väl tilltagen varmrätt. Vi beslutade oss att köra det rejset, fast deras burgare är väl omtalade. Det kändes mer rätt att få pröva mycket mat istället för lite grann.

Innan vi fick in maten så fick vi en lite aptitretare, en jordärtskockspuré med en reducerad balsamico och karamelliserade rispuffar. Det var något riktigt rökigt över detta lilla smakprov,  men ack så delikat. Jag tänker, nu jävlar finns det inget som kan stoppa den här matresan, här vet man vad man sysslar med.

Vi hade tagit några öl innan middagen, då vi hade ett sent bord (21.15) och tyckte det var bäst att fortsätta på det. Vi fick in en varsin Mori, red ale från Island.
Till detta tog Gabriel, Vickan och jag Ravioli con tartufo nero, Ravioli fyllda med mjukbräserad oxsvans från Upplandsbonden. Serveras med kräm på Butternut-pumpa, vattenkrasse, oxsvansbuljong, råhyvlade champinjoner och riven svart Piemonte-tryffel – detta är kärlek på en tallrik. Martin tog Norra B, Smörstekt blandad förortssvamp med rökt och stekt blomkål. Serveras med bakat ägg från Sanda 63 grader Celsius, surdegskrutonger och potatiscrisp – han hävdade att det var samma för honom.

Rätt nummer två så skiljde vi oss åt, Gabriel åt en rådjursinnanlår på tatariskt stektvis, Martin tog raviolin vi andra åt som första rätt och Vickan åt en träkolsgrillad kotlett från en Pata Negra-gris. Själv gick jag på det säkra kortet korv med bröd.

Salsiccia Trinità, Chef Buchet´s tre heliga korvar: 1. Wienerkorv. Serveras med Pubologis räksallad. 2. Viltkorv smaksatt med enbär och apelsin. Serveras med gräddkokt svamp. 3. Domtagris-Chorizo. Serveras med rostad paprika-vinaigrette. Alla korvar kommer i passande bröd med tillhörande ketchup och Dijon-senap på sidan. Mina vänners mat såg kanske aningen ljuvligare ut än mina korvar, men alla hävdade att detta var bland det bästa vi ätit i Stockholm på länge. Till mina korvar drack jag den holländska La Trappe.

Jag avslutade min måltid med en saltad karamellglass och en porter – grym kombination som verkligen fick mig att lysa upp. Vickan åt en kryddglass och drack Monbazillac till det och Gabriel och Martin hävdade att de med varsin Susino Spezie, Kompott av plommon från Rosenberg. Serveras med kryddglass, Italiensk maräng, rostad sockerkaka och yoghurt drog vinstkortet på efterrätten. Jag hade nog själv inte klarat av något så tungt, men så är jag inte heller en hel karl. Till detta drack vi hederligt bryggkaffe.

Att man har menyn i små lådor tillsmmans med besticken känns fint. Man har väggarna fyllda med viner där prislappen är synlig, så att man lätt vet vad man betalar för. Där finns viner från 100 kronor och uppåt. Prissättningen på vinet känns inte heller uppåt väggarna, utan snarare ganska bra. All öl de säljer kommer på tapp och man får det i 12, 25 eller 40 cl vilket är precis perfekt när man bara ska ha det till maten. Jag blev förälskad och detta var det perfekta sättet att börja mitt 34:e jordsnurr. Gå dit om ni får möjligheten, men boka bord för all del.

Köttkoma

Träffade Sara för catch up. Minst 3 månader sedan vi sågs och då är vi ändå de barnlösa workholic eejitsen* i bekantskapskretsen. Frusna, vrålhungriga och desperata efter varm hamnade vi på Texas Longhorn och fick i oss en varsinn Texas Chili och ett par Sam Adams Boston Lager i ett ultramysigt barhäng. Perfekt sätt att mellanlanda veckan och den tidiga hösten, trots att jag känner lite köttkoma.

*eejitsen = försvenskad variant av skotskans/irländskans eejits som betyder idioter

Munken

Jag bor i ett område som kallas The Mission och några kvarter från min lägenhet ligger ett ställe som jag varmt rekommenderar på grund av deras ölutbud, förutsatt att du kan tänka dig att stå ut med höga priser, ståplats och en pretentiös inställning som kan te sig något skitnödig. Stället heter Monk’s Kettle och det är belamrat med kranar och flaskor av alla de slag.

Ölmenyn innehåller bland annat Hardcore IPA från Patsy-favoriterna Brew Dog. Även om den kanske är lite för söt för mig så bjuder den på så mycket skotsk charm att jag inte kan låta bli att tycka om den.

Enklaste sättet att ta sig till Monk’s Kettle är att hoppa av på BART-stationen Mission & 16th Street och knata två kvarter västerut längs 16th. Kvarteret där BART-stationen ligger är en smula sjavigt, men destinationen är väl värd resan.

Monk’s Kettle är även aktiva på twitter för den som vill hålla koll på stället inför ett eventuellt besök.

Tillägg: När jag läste igenom det här inlägget efter publiceringen märkte jag att jag rekommenderar saker varmt alldeles för ofta. Bot och bättring och en titt i synonymordlistan utlovas. / Humledyrkarn

Mamas & Tapas

Igår var det dags att träffa Anna och uppdatera varandra i våra liv. Hennes med man, barn som redan börjar dagis och nytt jobb på DHL. Jag med samma jobb som snart byts ut till nytt, ganska ny snubbe och inte en unge så långt ögat når. Naturligtvis skulle vi ju skvallra om alla gemensamma bekanta, drömma om framtiden och klaga på att vi aldrig ses.

Jag slängde ut en fråga på Twitter om vart man skulle styra sin kosa, fick en massa bra förslag och när vi var på väg till ett av dem, så gick vi förbi Mamas & Tapas på Renstiernas Gata. Varför inte? sa vi och traskade in. Jag har, trots att denna filial har legat där i flera år, bara varit på den på Scheelegatan.

Vi beställde och delade på Patatas Bravas, Chorizo y Queso Manchego, Gambas al Ajillo och Papacitos, eller på svenska friterad potatis med het tomatsås, kallskuren chorizo med manchego-ost, scampi i vitlök och baconlindade dadlar. Erfarenheten säger att man beställer mer om man efter 2 tapas fortfarande är hungrig. I det här fallet blev det alldeles lagom med mat och till kalaset tog vi en varsin Cruzcampo, min spanska favoritöl.

Gott, enkelt och jävligt socialt. Att träffa Anna var ju så klart kalashärligt, vi måste hitta mer tid till att ses bara. Det är visst nåt som kallas livet som kommer emellan gångerna bara.

BrewDog, Baby

Jag vet att BrewDogs öl kanske inte är den bästa, men jag älskar deras “up yers” attityd och att deras bar hann öppna i tid tills min resa till Glasgow kändes lite kul. Dessutom är det ju kul att få pröva deras grejer på kran, eftersom jag tycker att det är godare med öl som kommer från fat än på flaska. Vete fåglarna om det egentligen är någon skillnad.

Det spöregnade ute och mittemot Kelvingrove Art Gallery ligger den nyöppnade baren. Man kan köpa andra små bryggerier där också, men jag var så klart sugen på att pröva min favorit Trashy Blonde på fat, som kostade £3,30 för en pint.

Jag var genomsur eftersom det spöregnade, men inne i baren var det ganska enkelt med flera långbord, små bord längs en vägg, en soffa och flera småbord vid fönstren. Den där ölen smakade riktigt bra. Jag tror att jag tycker om den för att den är bärnstensgul, den har en blommighet till doften och är lagom bitter i smaken. Dessutom har den låg alkohol, bara runt 4,4% och det gör ju att jag kan räkna den till en hederlig mellis och alltså kunna dricka ett par fler än tänkt när andan faller på. Om ni tittar riktigt noga bakom den kran som min öl kommer ifrån, så ser ni hur man har en av de där galna flaskorna som är en uppstoppad ekorre. The End of History kallade de den. Man serverar också enklare mat, som burgare och pizza, vilket passar både skottarna och publiken som helhet bra. God bärs och en burgare för rimliga priser funkar alltid.

Bryggeriet som ligger i norra Skottland, närmare bestämt i Aberdeenshire, säljer nu andelar så att de har råd att växa och bygga ut. Jag tycker att det är en bra taktik, titta bara på vår svenska whisky Mackmyra, som började precis på samma sätt. De har åtminstone 3 barer i Skottland, men tror att de är på väg att skaffa några till i Storbritannien. Deras mål är att bli det största indie bryggeriet i Skottland och jag älskar det. Jag älskar deras sköna marknadsföring och jag älskar namnen på deras öl.

Senaste i dagarna så annonserade man att man släppt en öl för den skandinaviska marknaden. Den heter “Hello, my name is Ingrid” – en hjorton IPA. Den blir man lite sugen på att pröva. Ja, vad säger man? Slaínte kanske, som är gaelic för skål.

Dålig service

Egentligen finns det nästan ingenting som är värre än dålig service när man går på restaurang. Jag vill inte betala för att bli dåligt behandlad, inte sedd eller få dålig mat.  Jag vill definitivt inte att någon som serverar mig maten är uppkäftig mot mig eller någon i mitt sällskap.

Igår var jag ute med en vän och hennes vänner och åt middag. Vi hamnade på Noel’s på Skånegatan, det är andra gången jag är där. Maten är libanesisk inriktad åt mezestyle, enkel och menyn känns lite knepig och minus för att man inte vill ha en wrap utan allt på en tallrik så får man pynta extra.

Alla rätter är inte superbilliga, men 135 kr för falafel, bulgur, haloumi och baba ganoush känns ändå bra. I köket jobbar, det jag antar är Noel och i baren/golvet jobbar en helseg servitris, på helgerna är de visst flera. Tyvärr sänker servitrisen min upplevelse rätt rejält eftersom hon knappt hör vad man beställer, har inte koll på vem som har beställt vad när maten kommer eller verkar inte kunna göra notan rätt. Samma tjej och samma sak förra gången jag var där. Det minsta man kan begära är att hon har lite koll på vem som beställde vad. Att det sedan tar ca en timme för 6 varmrätter känns inte heller supercool, speciellt som ingen falafel var varm. De har alla förutsättningar, bra läge, okej lokal, okej meny, okej priser, men Noel måste speeda på i köket och servitrisen borde nog bytas ut.

Bilden är lånad.

Däremot är servitrisen på Noel’s inte sommarens sämsta upplevelse, utan det priset tar en av servitörerna på Bauer i Götgatsbacken. Han spillde vin, hade attityd och gnällde. När vi alla hade ätit upp den mediokra maten (nej, det var inte prisvärt, stökig och trist meny), vi var ett sällskap på 10 personer, så var det första gången han dök upp efter att han ställt fram tallrikarna. Någon sa något negativt om maten, som att burgaren var aningen för torr. Besserwissern svarade svalt “Du blev ju mätt i alla fall!”. Att man ens har mage att svara en betalande kund på detta sätt känns inte okej. Idiot! Tack Bauer, till er kommer jag aldrig igen, inte ens för en öl.

Den här bilden är också lånad.

Relæ

I usually write on the blog in Swedish, but this post is also a big thanks to Robin who took Lea and me to Relæ on Jægersborggade in Nørrebro, Copenhagen last night. I did have high expectations. Come on, everyone with some interest of food and wine has heard about Noma and this restaurant was started by two ex-Noma guys, Christian F Puglisi and Kim Rossen, the latter who actually was our main waitor for the evening.
On their website they write:

Relæ isn’t an attempt on making a cheap restaurant but a new way of thinking a gastronomic restaurant. A creative kitchen free from the cultural heritage pushed upon the traditional michelin-star driven restaurant and with the possibility to keep free of being put in one of the usual boxes. Fine-dining, brasserie, bistro.

It is set in a hipster street in Nørrebro, which is also know to the locals as a rough Hell’s Angels “owned” street. How true that is, I’m not sure, but the street sure isn’t a pleasant sight to the eye.

I knew I had my expectation set high and I had been reading the menu like a zillion times before our visit, but still wasn’t sure what to expect as the food reviews I had read was half good, half bad and all Robin and I had said was that this could be a crazy experience. We decided to go all in with the food, so we took everything Kim suggested. We started off with a white asparagus covered in mayonnaise and a glass of sparkling wine, Pétillant Naturel. The starter was crispy and simple, yet worked well with the light bodied sparkling wine it was paired with.

We continued our culinary journey with the first course, some more asparagus with anchovy and a light creamy sauce to it. This dish was paired with an unfiltered 2009 ‘sauvageonne’ les griottes, saint lambert du lattay. Interesting, “simple and clean” dish and good combined with the wine. I started to think that I perhaps had set my expectations too high.

Then, this odd dish with new potatoes sprinkled with dried seaweed, warm berries and a rocket sallad sauce appeared and we were told that it was important to try to get everything on the plate into every mouthful. This dish was paired with 2010 ‘melonix’ jo landron, la haye-fouassière, a wine made from the grape Muscadet. The creamyness of the rocket salad sauce together with the unripen strawberries and the new potato worked prefectly with the wine, but still this was making me think “I understand what these guys are doing, but if the rest is going to be like this, I don’t know if I really like this place”.

But Christian, Kim and all the hard working chefs at Relæ swapped gear. Kim started by serving the wine, a Gamay 2009 ‘la fille en cage’ jean-marc brignot, chiroubles. This was my thing – a Beaujolais with no sulphur added to it, but a light carbonic acid. The wine served at 12-14 degrees and it was just perfect together with the meat dish, lamb from Havervadgård, poached turnips and samphire. This combination was new to me, but we all agreed. Relæ just put themselves into a piece of our hearts and if we would die right now we’d be happier than ever before. This was a food orgasm. Pure happiness on the palate. The combination was so awesome that I found it hard for them to outperform that. I was wrong.

After this feast, Kim asked if we wanted to get some cheese, and cheese lovers as we are, we got treated to some fresh goats chees from Hagelsted on Gotland accompanied by 2009 ‘les lèches’ le mazel, valvignères. This was light, fresh and just a perfect amount of cheese before we got introduced to the best dessert I have ever eaten. A herby ice creem with warm sabayonne together with some “burnt bread”. This dish was paired with nv ‘demi-sec’ francois chidaine, montlouis and the combination was nothing less but outstanding. It was clear, Relæ know what the hell they are doing, it isn’t expensive to go all as this adds up to roughly 1000 Danish kroner per person. I did leave the palce full, full of food, experience and love. This is what food and wine is all about. I’d go back to Relæ again and again and again…
Thank you, Christian, Kim and all you others that make Relæ to this amazing experience! And thank you, Robin, for taking us there!