Arkiv för Hophead – utrikeskorrespondent

När hemlängtan slår fel

Svea IPA. Dubbel lögn! Varken svensk eller IPA.

Svea IPA

När man trött och jordbävningsskakad drabbas av en smula hemlängtan så låter ju “svea ipa” onekligen som botemedlet. Problemet är bara att det är en halvjäst belgisk ale som inte smakar något vidare! Sliskig, jästig och trist belgisk ale som inte ens verkar ha varit i närheten av humle.

Till saken hör att jag normalt aldrig skulle få för mig att köpa en öl som heter “Svea IPA”, men i ett svagt och nostalgifyllt ögonblick föll jag till föga.

Man lär så länge man lever. Undvik!

Stone Cali-Belgique

Belgiskt! IPA!

Jag vet att jag har skrivit om den här ölen förut, men med ytterligare ett halvår av kalifornskt öl under bältet så tyckte jag att det var dags att testa en gång till.

Cali-Belgique från Stone är en rolig öl. Det är som att ta en belgisk, lite sötsur ale och låta den åka i teleporteringsburken från Flugan tillsammans med en kalifornsk IPA. Det som kommer ut är dock inte en spattig Jeff Goldblum utan en god och knasig ölupplevelse utöver det vanliga.

Toronado

I Lower Haight ligger en liten bar med stort utbud och rejält stökig stämning – Toronado. För den som inte har något emot lite lort, klaustrofobisk trängsel och skitgod öl så är det ett skabbigare men trevligt alternativ till Monk’s Kettle.

Om du kan tänka dig Dovas med annat än veckans stöl så hamnar du ganska nära.

Chicago!

Jag lämnade nyligen västkusten för ett helglångt chicagobesök och självklart så spisades det en öl eller två. I brist på annat att gå på så valde jag öl efter namn och tro’t eller ej men det funkade!

96 våningar uppDel av utsikten från 96 våningar upp i Hancock Tower.

Three Floyds Arctic Panzer Wolf IPA var helt klart favoriten. En rejäl imperial IPA med det bäst ölnamn jag någonsin hört. Torr och så hårt humlad att eftersmaken varade till morgonen efter.

Tyranena Bitter Woman IPA – inte så mycket att säga. Normal IPA. Halvdant namn, rolig etikett.

Straffe Hendrik från de Halve Maan är en belgisk ale med allt vad det innebär. Lite för söt och sliskig, men återigen pluspoäng för namnet.

 

Mörkt i solen

Brittsommar! Vilket underbart koncept. Kallt och ruggigt under juni-juli, men våldsam värme framåt höstkanten.

Deschutes Hop in the Dark var något jag plockade upp helt på måfå, likaså Stone Imperial Russian Stout. Båda är exempel på något lättare mörka ölsorter. Hop in the Dark skulle jag närmast beskriva som en mix av en ale och en porter eller en tjockare BIPA och Stone IRS är något helt eget. Anis i öl?

Kanske inte de smartaste valen att ta med sig till en picknick i stekande sol, men vad gör man?

Hop in the Dark satt dock som en smäck, åtminstone de klunkar jag hann med innan den blev varm (inte ljummen). Vid det laget började dock solstinget sätta in så det var ingen fara på taket.

Stone IRS var intressant, det måste jag ge dem. Det värsta var att framför anissmaken satt en riktigt god stout som man sedan valt att sabotera med en kryddväxt som inte har något med öl att göra. Måhända färgas mitt omdöme av traumatiska ouzo-minnen, men den var ingen höjdare.

En slö fredagkväll i IPAns tecken

Att efter en tuff vecka rulla förbi City Beer Store, plocka upp en massa gott och sedan cykla hem och dricka öl och snacka skit med kompisar är aldrig fel. Det råkade helt enkelt falla sig så att uteslutande ipor hamnade i väskan, inget jag kunde göra åt saken!

Twin peaks i dimmaTwin peaks tittade kvällen till ära fram bakom dimman

Vi öppnade med Hop Henge IPA från Deschutes. Det betecknas “experimental IPA” från bryggeriets sida och vad som är speciellt experimentellt med den har jag svårt att se, men riktigt fin är den.

Hop Henge är en imperial IPA, vilket innebär att den är något starkare än normalt och med hög beska och malthalt. Jag skulle nog närmast beskriva den som stor och krämig, IPA-arvet till trots. Om du kan tänka dig en stor rund öppning som smalnar av och klingar av i en fräsch och blek beska som stannar kvar en bra stund  så har du en ganska klar uppfattning om hur den smakar.

Dogfish Head 90 Minute Imperial IPAKvällens andra öl var Dogfish Head 90 Minute Imperial IPA, ytterligare en Imperial IPA, men med en helt annorlunda karaktär. Om Hop Henge är stor och rund så är 90 Minute Imperial IPA klart tunnare med en markant smak och doft av tallbarr. Helt klart i stil med i linje med Raging Bitch från Flying Dog. Den skäms inte för sig på något sätt, men för min del så vinner något i stil med Hop Henge varenda gång.

När ölen var slut och med sirenerna tjutande i bakgrunden tackade gästerna för sig och jag gick till kojs.

Munken

Jag bor i ett område som kallas The Mission och några kvarter från min lägenhet ligger ett ställe som jag varmt rekommenderar på grund av deras ölutbud, förutsatt att du kan tänka dig att stå ut med höga priser, ståplats och en pretentiös inställning som kan te sig något skitnödig. Stället heter Monk’s Kettle och det är belamrat med kranar och flaskor av alla de slag.

Ölmenyn innehåller bland annat Hardcore IPA från Patsy-favoriterna Brew Dog. Även om den kanske är lite för söt för mig så bjuder den på så mycket skotsk charm att jag inte kan låta bli att tycka om den.

Enklaste sättet att ta sig till Monk’s Kettle är att hoppa av på BART-stationen Mission & 16th Street och knata två kvarter västerut längs 16th. Kvarteret där BART-stationen ligger är en smula sjavigt, men destinationen är väl värd resan.

Monk’s Kettle är även aktiva på twitter för den som vill hålla koll på stället inför ett eventuellt besök.

Tillägg: När jag läste igenom det här inlägget efter publiceringen märkte jag att jag rekommenderar saker varmt alldeles för ofta. Bot och bättring och en titt i synonymordlistan utlovas. / Humledyrkarn

Crunchtime i kiseldalen

Ja, det är en ölöppnare i form av ett ölstop.Det är kul att jobba med att utveckla produkter, men ibland känns det som att dygnets timmar inte riktigt räcker till pendling, jobb OCH öl. När inspirationen tryter så är det lätt hänt att man ramlar tillbaka till gamla mönster och sexpack.

Som tur är har jag en närbutik i grannskapet med ett hyfsat ölsortiment men vars charmiga kaos gör att deras utbud är allt annat än konsekvent. Så istället för att på veckoslutet slänga upp fötterna på bordet med något jag redan skrivit om så lade jag vantarna på en flaska Lagunitas Lucky 13.

Det handlar om en tokmaltig red ale från mina kära vänner i Petaluma som knappt skummar alls vid upphällningen. Klara karamelltoner, initialt något fruktig och torr men med en smak som stannar kvar länge för att slutligen övergå i en mjuk beska.

Rekommenderas varmt om du är på humör för en red ale med stor smak.

En ostoutlik stout

St Peter's Cream StoutHoppla! Jag är normalt inget större fan av stouts, ofta ter de sig för mycket som en extra middag för min smak. Undantaget som bekräftar regeln är dock St. Peter’s Cream Stout från Storbritannien.

Den är mörkt brun och skummet stannar kvar en bra stund efter upphällningen. Smaken påminner närmast om kaffe, brända mandlar och (behöver jag ens säga det?) humle.

För att vara en stout upplevde jag St. Peter’s Cream Stout som onormalt lätt och trevlig och även om jag troligtvis inte skulle ta mig två vid samma sittning så var den inte på något sätt för mastig.

Om det låter som något för dig så finns den på bolaget.

Ninkasi Maiden the Shade

Tro inte för en sekund att jag bränt ut mig på ipor, men att beskriva öl efter öl som “blommig, med citruston och rivig beska” blir lätt repetitivt. Det här blir därför den sista IPA jag kommer att skriva om på ett tag, förutsatt att jag inte springer på någon alldeles utöver det vanliga. Jag har inga som helst planer på att pensionera mig från ölbloggeriet men räkna med en smula mindre likriktning.

Den är förhållandevis lätt och blommig som tusan men Maiden the Shade är all bryggerihype till trots en helt vanlig jävla IPA. Habil och väl fungerande till tunnbrödrulle (måste ju bibehålla något av hemlandets matkultur) men föga exalterande. Förvillande lik Ninkasis övriga ipor.



Copyright © 2004–2009. All rights reserved.

RSS Feed. This blog is proudly powered by Wordpress and uses Modern Clix, a theme by Rodrigo Galindez.